Hulans Historia

Vi bor på gammal jordbruksmark; på mark som odlats under århundraden i Hulans dalgång och upp mot Rydsberget. Här har torpare och bönder strävat, här har stormän och krigsherrar tagit ut sin skatt och försörjning. Det kan vara svårt att tänka sig idag, men det är inte så länge sedan som åkerfälten här lyste blekgula mot den mörka granskogen upp emot Kolboryd. Låt oss för att få prespektiv på vår egen tillvaro kasta en blick tillbaka i historien.

Lerumsdalens bebyggelse har gamla anor med utgångspunkt i Leråns utlopp i Säveån. Här bedrevs tidigt jordbruk och här fans fast bosättning redan under förhistorisk tid. I äldre tider innebar ägandet av jord både möjligheter och makt; möjlighet till säker försörjning och makt att styra och befalla.
    Namnet Lerum – en sammanställning av lera och hem  – är gammalt och tyder på tidig bosättning och uppodling av jord. Ortnamn som slutar på -ryd (eller -red och -röd) är emellertid yngre – tidigast 1200-talet – och hänger samman med röjning och nyodlingar. I Lerum finns till exempel Kolboryd, Öxerydoch gamla gården Ryd, som tidigt delades i två enheter, vilka låg vid dagens Rydsberg.
     Först under senare delen av medeltiden, från 1300-talets mitt, dokumenteras namnet Lerum i historiska källor. Det sker oftast i samband med gårdsköp, överlåtelser och donationer, bland annat till Lerums kyrka. Västra Götaland kristnades tidigt och är en av de kyrkotätaste regioneran i Sverige. I dokumenten från denna tid förekommer en del välbekanta ort- och gårdsnamn, till exempel Hallsås, Torp, Ölslanda, Gamlebo och Stålaboda.
 

Under dessa århundraden pågick en kamp om kungamakten mellan olika stormannaätter och försök att ena landet till ett rike. Detta berörde i högsta grad Götalandsregionen, som samtidigt genom handel hade erhållit goda kontakter med länder i Europa. Ett politiskt och ekonomiskt starkt svenskt rike sågs med oblida ögon i Danmark. Behovet av ett svenskt försvar och en militär organisation växte sig starkt under 1400- och 1500-talet. I de många konflikerna med Danmark, vilka kulminerade i det Nordiska sjuårskriget 1563-1570, drogs även bönderna i Lerumsområdet in i krigen. Den odlade jorden fick på grund av detta ny betydelse. Jorden donerades till storbönder och krigsherrar mot löfte om rusttjänst och deltagande vid försvar av riket. De arbetande bönderna deltog på sitt sätt med skatter, arbetsplikt, skjutsning och transporter i försvarsarbetet. Vid uppbörden för betalning av Älvsborgs lösen år 1571 bidog Lerums socken med ett stycke guld om 16 mark, 33 lod silver och 459 mark penningar – en ansenlig summa. Skattebonden Anders i Hallsås taxerades för 8 lod silver, 4 mark koppar och 4 kor för vilket han betalade i skatt sammanlagt 8 mark penningar;  kronobonden Torsten i Hulan ägde 10 lod silver, 1 skålpund koppar samt 6 kor. Hans skatt uppgick till 1 lod silver och 6 mark penningar. (Lod = 13,16 gram, skålpund = 425 gram)

Lerumsdalens bebyggelse har gamla anor med utgångspunkt i Leråns utlopp i Säveån. Här bedrevs tidigt jordbruk och här fans fast bosättning redan under förhistorisk tid. I äldre tider innebar ägandet av jord både möjligheter och makt; möjlighet till säker försörjning och makt att styra och befalla.
    Namnet Lerum – en sammanställning av lera och hem  – är gammalt och tyder på tidig bosättning och uppodling av jord. Ortnamn som slutar på -ryd (eller -red och -röd) är emellertid yngre – tidigast 1200-talet – och hänger samman med röjning och nyodlingar. I Lerum finns till exempel Kolboryd, Öxerydoch gamla gården Ryd, som tidigt delades i två enheter, vilka låg vid dagens Rydsberg.
     Först under senare delen av medeltiden, från 1300-talets mitt, dokumenteras namnet Lerum i historiska källor. Det sker oftast i samband med gårdsköp, överlåtelser och donationer, bland annat till Lerums kyrka. Västra Götaland kristnades tidigt och är en av de kyrkotätaste regioneran i Sverige. I dokumenten från denna tid förekommer en del välbekanta ort- och gårdsnamn, till exempel Hallsås, Torp, Ölslanda, Gamlebo och Stålaboda.
 

Under dessa århundraden pågick en kamp om kungamakten mellan olika stormannaätter och försök att ena landet till ett rike. Detta berörde i högsta grad Götalandsregionen, som samtidigt genom handel hade erhållit goda kontakter med länder i Europa. Ett politiskt och ekonomiskt starkt svenskt rike sågs med oblida ögon i Danmark. Behovet av ett svenskt försvar och en militär organisation växte sig starkt under 1400- och 1500-talet. I de många konflikerna med Danmark, vilka kulminerade i det Nordiska sjuårskriget 1563-1570, drogs även bönderna i Lerumsområdet in i krigen. Den odlade jorden fick på grund av detta ny betydelse. Jorden donerades till storbönder och krigsherrar mot löfte om rusttjänst och deltagande vid försvar av riket. De arbetande bönderna deltog på sitt sätt med skatter, arbetsplikt, skjutsning och transporter i försvarsarbetet. Vid uppbörden för betalning av Älvsborgs lösen år 1571 bidog Lerums socken med ett stycke guld om 16 mark, 33 lod silver och 459 mark penningar – en ansenlig summa. Skattebonden Anders i Hallsås taxerades för 8 lod silver, 4 mark koppar och 4 kor för vilket han betalade i skatt sammanlagt 8 mark penningar;  kronobonden Torsten i Hulan ägde 10 lod silver, 1 skålpund koppar samt 6 kor. Hans skatt uppgick till 1 lod silver och 6 mark penningar. (Lod = 13,16 gram, skålpund = 425 gram)

Bland de stormän, som verksamt bidrog till krigsansträng-ningarna under 1500-talet kom Brynte Birgerson (Lillie), son till Birger Andersson på Angered, att få stor betydelse för Lerum. Redan Gustav Vasa hade för en tid förlänat Brynte Birgerson kyrkogodset Kårehagen, och senare 1569 bekräftade Johan III Birgersons rätt till Kårehagen, Björbo, Kivenäbb, Munkebacka och Jonsered. Detta jordinnehav bildade grunden till Aspenäs säteri. Huvudgården på Aspenäs uppfördes sannolikt 1572. Brynte Birgerson gifte sig två år senare med Catharina Nilsdotter Ribbing och dog 1786. Hans sonBengt Brynteson (Lillie) efterträdde fadern på Aspenäs och utökade och konsoliderade under sin levnad godsinnehavet. Han dog 1638.
     Under Bengt Bryntesons två söner, Per Lillie till Jonsered och Angered samt Johan Lillie af Aspenäs, växte släktens godsinnehav ytterligare. Enbart i Lerum lade de genom köp och donationer under sigBlommaskog, Gullringsbo, Svenkebo, Långared, Hultet, Kålkulla, Munkebacka, Sävidsbo, Hallegården, Almekärr, Stora och Lilla Bråta, Kolboryd, Kullegården samt Hulan. De båda bröderna dog 1659 respektive 1671.
     Den sista av släkten Lillie på Aspenäs var Catharina Christina Lillie. Efter henne splittrades det stora gods-innehavet och sätesgården Aspenäs kom därefter att vandra genom händerna på en rad inflytelserika storköpmän med göteborgsanknytning, bland andra Anders Cederflycht, Nicolas von Jacobson, Samuel Bagge, Johan Jacob von Holten, Hans Barthold Butenschön, Arthur Edward Seaton och Yngve Tellander.
     Yngve Tellander dog 1953, och när hans maka Margareta avled fem år senare visade det sig, att de tillsammans hade testamenterat Aspenäs till Lerums kommun. Aspenäsgården som kurs- och konferensanläggning invigdes 1966.
Under Johan Lillies tid införlivades Hulanjordarna med Aspenäsegendomen. Fortfarande under Samuel Bagges tid i början av 1800-talet administrerades dessa egendomar under Aspenäs, men Hulan tillsammans med Stora Bråta och Västra Ryd inköptes 1815 av handlaren Gustaf Bergendahl. Senare ägare var grosshandlarna Jacob Elliot, Carl Leopold Berggren och slutligen Hjalmar Bentzel. Det var Jacob Elliot som lät uppföra den herrgårdsliknande huvudbyggnaden, som revs på 1960-talet. Under Hulan lydde länge ett stort antal torplägenheter, vars brukare fick göra dagsverken på huvudgården, där ett betydande jord- och skogsbruk bedrevs. Det till Hulan hörande stora trädgårdsmästeriet och handelsträdgården lades ned 1964, när den nya motorvägen skar rakt igenom verksamheten.
 
 
 
År 1750 uppgick Lerums befolkning till 735 personer, hundra år senare hade antalet Lerumsbor ökat till 1920. I början av 1970-talet hade befolkningen gott och väl passerat 10 000-strecket, och idag uppgår kommunens befolkning till över 35,000. Så länge jordbruket dominerade som försörjningskälla var befolkningsökningen långsam. Tillgången till odlingsbar jord var en begränsande faktor. Under 1700-talets sista år och under 1800-talet etablerades en rad industrier i och runt Lerum, till exempel Gamlebo Kullens bomulls-spinneri, en knappfabrik och en repslagarbana på Kolboryd, Hedefors Väfveri AB, Albertsfors repslagarbana, Hillefors grynkvarn samt den så kallade Britanniafabriken i Stenkullen. Dessa anläggningar erbjöd arbetstillfällen utanför jordbruket och bidrog till en viss befolkningstillväxt. År 1900 uppgick Lerums befolkning till 2386 personer. Av stor betydelse i detta sammanhang var västra stambanans färdigställande. År 1858 var järnvägen förbi Lerum klar. Till en början stannade tågen i Lerum endast om gods och passagerare skulle lämnas eller hämtas. Järnvägen kom emellertid, liksom senare motorvägen, att få en avgörande betydelse för samhälls-utvecklingen i kommunen.
 
 
Som synes kan vi boende i Hulan se tillbaka på en lång historia som präglats av idogt arbete och omsorg om jorden som försörjningskälla. Huruvida detta idag återspeglas i våra trädgårdar eller i vårt gemensamma höst- och vårarbete – våra dagars dagsverksskyldighet – må vara osagt.